I slutändan är jag ändå bara en svartskalle

I dag läste jag en text skriven av Mustafa Can på hd.se, en text som verkligen grep tag i mig.
Mustafa Can skriver om sin pappa och hur det är att ständigt bli bedömd efter andra måttstockar. Känslan av att vara utanför och aldrig riktigt duga, att hur mycket man än anstränger sig så är det aldrig tillräckligt.

Texten grep tag i mig mycket beroende av att jag känner igen mig i en del som Mustafa Can skriver och beskriver.
Min egen upplevelse är att jag som invandrare alltid kommer att värderas och bemötas annorlunda.  Det är något som jag upplevt så många gånger i olika sammanhang från den dagen som jag kom till Sverige.

Jag känner ofta att jag har inte råd med några misstag för domen blir så mycket hårdare. Minsta fel så får man höra både det ena och det andra. Tyvärr.
Jag slits ofta mellan att vilja vara mig själv eller som man säger i Frankrike ”att må bra i sitt skinn” med allt vad det innebär, med min mimik, mina gester, mitt temperament och att ”stänga av mig själv” och anpassa mig. En ständig kamp som kanske egentligen inte spelar någon roll för i slutändan är jag ändå oavsett vad jag gör bara en svartskalle som ska vara tacksam över att ha fått komma till Sverige.

Läs Mustafa Cans text  på hd.se ”Jag tänker på de andra, svarar far”. Läsvärd.